​Olof Ahlström

Ett mörkt tyst rum. Så tänker jag mig den tomma duken. Den första försiktiga frågan, inget svar. Ett till färgfält, inget svar. Många fraser efter varandra, inga svar. Plötsligt detta intressanta ögonblick när målningen ”vaknar”. Något har inträffat, formationerna av färg har blivit tillräckligt många, mötena tillräckligt komplexa. Kritisk massa uppnådd. Ett svar. Så börjar en annan process, ett växande utbyte med målningen. Ett värde har uppstått, ett innehåll. Men också något som kan förstöras. Man testar en idé och får genast svar. Jag har alltid intresserats av själva påläggningen av färg, materialet och ytan. Struktur och textur överlag har alltid funnits där. Ett arv från min pappa, också konstnär, också fullt upptagen med strukturer och ytor. Jag läste arkeologi vid Umeå universitet för tjugofem år sedan. Inte för att jag ville bli arkeolog utan för att det var intressant ur ett konstnärligt perspektiv. Stratifiering, lager av information fast under ytan och fast i tiden. Dolt. Mitt måleriska uttryck har ändrats över tid men den grundläggande fascinationen av bildytan har bestått.

 

Min grundtanke inför denna utställning var ett stort, färgrikt måleri. Med nya idéer att testa följt av många misslyckanden men med löfte om oväntade ingångar till nya uttryck. Motivationen och disciplinen fanns där och måleriet kändes inspirerande.

 

Plötsligt tog allt stopp. Livet rev upp den sköra väv vi vaggas i. Pappa tog en sista bild dagen efter beskedet. Ett foto av en solnedgång. ”Sol bakom allt” kallade han den. Sju dagar senare var allt över. Dagen före julafton somnade han in. Allt sattes på paus. Livet, familjen, konsten och mitt i allt; arbetet med en utställning som måste färdigställas. Utan kraft att återgå till ateljén. Pappa var ju också konstnär och måleriet vår gemensamma yta. Ett unikt band i vår relation. Men det fanns en väg tillbaka till ateljén. En målning jag kunde måla, var tvungen måla. Det fortsatta arbetet med utställningen fick en ny betydelse. Allt bytte fokus.

 

Så började ett stilla måleri, en stilla gråt. Ett sista samtal om konst, om vår konst och om allt jag fått. En sorgeprocess i en källarateljé under vinternätter. Ett farväl.

 

Tack för allt. Sol bakom allt.

 

 

Olof Ahlström

 

15 april 2021